Men ser ändå framemot det så jävla mycket. Vill bara åka nuuuuuuu!!! Egentligen helt sjukt hur blandade känslor man kan ha. Jag både gråter för att jag inte vill åka och för att jag vill åka så fucking jävla gärna. Super taggad, minst sagt, men samtidigt rädd. Arg för att jag inte fått placering, glad att få spendera mer tid hemma med alla männsikor.

Men ärligt har jag inte ens fattat att jag ska åka. Det går inte att förstå att jag ska göra det här. Min dröm ska bli verklighet. Jag kan inte fatta att jag om max 2 månader är i usa och lever ett helt nytt liv. Det enda jag kan förstå är hur nyttigt det kommer att vara att åka bort ett år helt själv såhär. Vad mycket jag kommer lära mig och vad glad jag (förhoppningsvis) kommer att vara över att jag vågade ta steget.

Till alla blivande och gamla utbytestudenter: Vi är fan sjukt modiga!