Remember yesterday, dream about tomorrow, live today
OBS!! VÄRLDENS LÄNGSTA INLÄGG
Sådär! Nu har jag varit riktigt duktig. Har fixat fram en ny kopia av betygen. Scannat in dom i datorn och sedan sent iväg dom till explorius. Fick ett mejl igår där dom skrev att det börjar bli ont om platser och att jag behöver skicka in betygen snarast.. Vore ju synd om platserna tog slut. För jag hade faktiskt med en kopia av betygen som jag lämnade på intervjun. Men men, om allt har gått som det ska borde jag få reda på om jag kommit in inom en ganska snar framtid. Vill bara ha det bekräftat, för tycker det är jobbigt att gå runt och ora sig för att jag kanske inte blir antagen. Det här är ju min dröm. Och jag har äntligen samlat mod till mig att åka iväg ett helt år. Egentligen är jag inte speciellt nervös. Ett tag precis efter att jag skickat in en intresseanmälan fick jag panik. Jag har velat åka som utbytesstudent till USA och gå på high school så länge jag kan minnas. Det har alltid varit min dröm, jag längtade som fan efter det året jag fyllt 14 och äntligen fick åka. Men sen dess har det runnit ut i sanden varje år. Men jag vet att jag måste göra det här. Jag vill inte vakna upp en dag och ångra mig. För då kommer det vara försent. Så jag skickade in en intresseanmälan och var super taggad. Men det som alltid varit min dröm blev plötslig inte lika självklart. Jag fick panik. Inte kunde jag lämna allt här hemma? Jag är inte nervös över allt som kommer, utan det jag lämnar bakom mig. Världens bästa familj, toppen vänner och min älskling som jag älskar över allt annat. Jag måste ju vara sjuk i huvudet som bara åker bort i ett år och kommer antagligen inte träffa någon utav dom under den tiden. Men efter att älsklingen övertalat mig att åka, för han vet ju att det är min dröm och har varit det i så många år, så kändes det lite bättre.
Idag har jag lite hemlängtan igen. Men jag försöker att inte tänka på det. Det är ca 6 månader kvar tills jag åker, om jag nu kommer in (vilket jag SKA göra) och det blir inte bättre utav att ora sig. Det är som en berg-och-dal-bana, först är jag hur taggad som helst, längtar hur mycket som helst och vill bara att det ska bli sommar så att jag får åka iväg på mitt livs äventyr. Sen ibland går det neråt. Tänk om jag får jätte mycket hemlängtan och bara ligger i min säng och gråter?
Min älskling åkte till Spanien idag för att spela fotboll i 5 dagar. Jag saknar honom redan super mycket. Han är ändå bara borta i 5 dagar. Jag är borta i typ 500 dagar. Nej inte riktigt men det känns som om jag aldrig kommer träffa människorna här hemma igen. Som om jag lämnar dom för alltid. Ja, jag vet. Just nu åker jag ner för en väldans nerförsbacke. Men snart går det uppåt och jag kommer längta lika mycket igen som jag brukar göra vanligtvis. Men tanken med den här bloggen är att blivande utbytesstudenter, självklart andra också, ska kunna följa mig och allt som händer kring mitt år i USA. Jag har så många frågor om allt, och jag vill skriva så mycket som möjligt här. Om hur jag känner, vad som händer innan och sedan allt jag kommer göra under året i USA och allt vad det innebär. Och på så vis hoppas jag kunna svara på många utav någon annans frågor. Även om det innebär att jag har lite panik över vad jag faktiskt ger mig in på. En vän sa "Om du längtar hem alldeles för mycket är det faktiskt bara att åka hem, men jag beundrar dig sjukt mycket för att du tänker åka. Jag skulle aldrig våga". Och det har väldigt många sagt. Dom vill åka, men skulle aldrig våga. Men det gör jag. Och jag är fan bra för att jag gör det!!
Emmie Norman
Sådär! Nu har jag varit riktigt duktig. Har fixat fram en ny kopia av betygen. Scannat in dom i datorn och sedan sent iväg dom till explorius. Fick ett mejl igår där dom skrev att det börjar bli ont om platser och att jag behöver skicka in betygen snarast.. Vore ju synd om platserna tog slut. För jag hade faktiskt med en kopia av betygen som jag lämnade på intervjun. Men men, om allt har gått som det ska borde jag få reda på om jag kommit in inom en ganska snar framtid. Vill bara ha det bekräftat, för tycker det är jobbigt att gå runt och ora sig för att jag kanske inte blir antagen. Det här är ju min dröm. Och jag har äntligen samlat mod till mig att åka iväg ett helt år. Egentligen är jag inte speciellt nervös. Ett tag precis efter att jag skickat in en intresseanmälan fick jag panik. Jag har velat åka som utbytesstudent till USA och gå på high school så länge jag kan minnas. Det har alltid varit min dröm, jag längtade som fan efter det året jag fyllt 14 och äntligen fick åka. Men sen dess har det runnit ut i sanden varje år. Men jag vet att jag måste göra det här. Jag vill inte vakna upp en dag och ångra mig. För då kommer det vara försent. Så jag skickade in en intresseanmälan och var super taggad. Men det som alltid varit min dröm blev plötslig inte lika självklart. Jag fick panik. Inte kunde jag lämna allt här hemma? Jag är inte nervös över allt som kommer, utan det jag lämnar bakom mig. Världens bästa familj, toppen vänner och min älskling som jag älskar över allt annat. Jag måste ju vara sjuk i huvudet som bara åker bort i ett år och kommer antagligen inte träffa någon utav dom under den tiden. Men efter att älsklingen övertalat mig att åka, för han vet ju att det är min dröm och har varit det i så många år, så kändes det lite bättre.
Idag har jag lite hemlängtan igen. Men jag försöker att inte tänka på det. Det är ca 6 månader kvar tills jag åker, om jag nu kommer in (vilket jag SKA göra) och det blir inte bättre utav att ora sig. Det är som en berg-och-dal-bana, först är jag hur taggad som helst, längtar hur mycket som helst och vill bara att det ska bli sommar så att jag får åka iväg på mitt livs äventyr. Sen ibland går det neråt. Tänk om jag får jätte mycket hemlängtan och bara ligger i min säng och gråter?
Min älskling åkte till Spanien idag för att spela fotboll i 5 dagar. Jag saknar honom redan super mycket. Han är ändå bara borta i 5 dagar. Jag är borta i typ 500 dagar. Nej inte riktigt men det känns som om jag aldrig kommer träffa människorna här hemma igen. Som om jag lämnar dom för alltid. Ja, jag vet. Just nu åker jag ner för en väldans nerförsbacke. Men snart går det uppåt och jag kommer längta lika mycket igen som jag brukar göra vanligtvis. Men tanken med den här bloggen är att blivande utbytesstudenter, självklart andra också, ska kunna följa mig och allt som händer kring mitt år i USA. Jag har så många frågor om allt, och jag vill skriva så mycket som möjligt här. Om hur jag känner, vad som händer innan och sedan allt jag kommer göra under året i USA och allt vad det innebär. Och på så vis hoppas jag kunna svara på många utav någon annans frågor. Även om det innebär att jag har lite panik över vad jag faktiskt ger mig in på. En vän sa "Om du längtar hem alldeles för mycket är det faktiskt bara att åka hem, men jag beundrar dig sjukt mycket för att du tänker åka. Jag skulle aldrig våga". Och det har väldigt många sagt. Dom vill åka, men skulle aldrig våga. Men det gör jag. Och jag är fan bra för att jag gör det!!
Emmie Norman
Kommentarer
Trackback
