utbytesstudent Usa, Utah 11/12

Det tråkiga med att jag inte vet vart eller när jag åker, det enda jag vet är ju faktiskt hur, är att sommaren blir lite svår att planera. Från början fick jag välja att åka utomlands med kompisar eller Florida med familjen. MIS AMIGOS! sa jag ju då såklart. Det låter ju kul så här långt, men sen bestämdes ju det med all säkerhet att jag skulle till Usa som utbytesstudent. Familjen hade redan bokat resa i Juni och det finns inga platser kvar, kompisarna bokade i augusti. Jag skulle ju hemskt gärna följa med men jag skulle ju faktiskt lika gärna kunna vara i Usa då. "Men Emmie, du ska  utomlands ett helt år! Tänk vad roligt" Säger mamma. Japp, självklart. Men risken finns att jag åker i september. Då kunde jag ju åkt med mina kära vänner. Hade ju varit chill att chilla på stranden i Alanya, blanda lite schyssta drinks och dansat sisådär hela nätterna. Nej, åker jag till Usa efter att dom kommit hem ska jag banne mig ta planet dit ändå. Strunt samma om jag får sova på stranden eller hemma hos en turk. Kan ju inte sitta i Sverige och när jag kan leva livet i Alanya, eller bästa fall i USAA. Kommer icke på fråga.

Tagit den andra sprutan för hepatit B. Bara en spruta kvar sen är jag free to go to America!

Okej. Skulle nyss in på toan då jag fick syn på något STORT, svart, äckligt, krälande med många ben på fönsterbrädan. Flög upp från toalettstolen (ja, vad gör man annars på toa?) och mycket riktigt den där STORA, svarta, äckliga, krälande saken med massa ben kunde bara vara en sak. SPINDEL!!!! Måste säga att jag blivit bättre på att hantera min fobi. I vanliga fall skulle jag skrikit och sprungit därifrån, men jag stod där och rörde mig inte ur fläcken. Jag började leta efter ett glas eller en burk som jag kunde ställa över den, men det gick inte. Den kröp barra mot mig. Tillslut sprang jag därifrån och bad lillebror att kasta ut den. Vill ju borsta tänderna imorgon utan att vara rädd för att bli uppäten. Eller något värre.

Vill så gärna veta vart i Usa jag ska bo i ett år! På ett sätt är det ändå roligt att inte veta. Usa är så stort med så många olika miljöer. Kommer jag ha sol året runt eller kommer det vara kallt? Kommer det att finnas årstider? Kommer jag bo mitt ute i skogen eller i en stor stad? Kommer jag bo nära havet eller högt uppe bland bergen? Utah, South Carolina, North Dakota, Colorado, New York? Eller inget av dem? Jag har ju faktiskt inte den blekaste aning om vart jag kommer spendera ett utav de förhoppningsvis bästa åren i mitt liv. Just nu är jag i alla fall sjukt sugen på att bara dra imorgon. Komma bort från allt här hemma och träffa nya människor och få nya perspektiv. Jag är så trött på att det enda folk bryr sig om är andra.

Idag är det for the record max 150 dagar kvar tills jag far. Låter ändå mycket. På ett sätt är det skönt. För finns en person här hemma jag inte vet hur jag ska klara mig utan.. Försöker tänka possitivt, men ibland är det jobbigt. Men det är som sagt 150  dagar kvar. Som mest. Som minst är vi nu nere i 105. Så det är fortfarande långt kvar. Det läskiga är att tiden bara flyger iväg. Fortare än jag anar kommer jag stå där på flygplatsen på väg till Usa. Mina känslor är så blandade. Ska jag skratta eller gråta?

Tänker inte skriva "Sorry för att jag är så dålig på att blogga. Ska bättra mig, lovar" för tror inte det är någon som så gärna vill läsa min blogg. Har varit i Norge med klassen och lite så. Inget händer med Usa. Jag går mest runt och väntar på att jag någon dag ska få besked om vart jag ska bo. I ett år. Tror nog inte den dagen kommer. Jag ska nog inte åka. För orealistiskt.

Om det nu skulle vara så att jag faktiskt åker så är det minst 111 dagar kvar och max 156 tills jag ger mig av. Fast det är ju bara en gissning.. Det känns långt, tyvärr går det nog snabbt. Eller till min fördel går det nog snabbt. Vill inte åka. Vill åka nu. Vill inte. Vill. Vill inte. Jo nu NU. Ska i vilket fall som helst åka.